Journalister ska
förmedla sanningsenlig information av allmänintresse. Detta blir problematiskt
då de tar ställning – och det kan man faktiskt säga att de på sätt och vis gör
redan när de väljer vinkel inför publicering. Det är onekligen så att de val en
journalist gör gällande vad som offentliggörs kan ha stor betydelse. Sällan kan
man dock helt välja bort att skriva om exempelvis mordfall för att på så vis
undvika problem, då behovet att få veta hemska saker som hänt är djupt rotat
hos allmänheten. Det är inte lätt.
I ”Medierna 090131”
problematiserar man medias förhållande till offentligheten på internet.
Aftonbladets Jan Helin menar att om man som journalist avstår från att avslöja
hela sanningen kan man bli anklagad för att mörka, vilket i sin tur leder till
att människor söker sig till källor på internet som avslöjar mer men som kanske
också far med osanning. Det är en viktig synpunkt, men samtidigt har varje
individ en skyldighet att själv vara källkritisk. Det verkar som att många
sammankopplar den enkelhet med vilken man kan få information på nätet med att
just den tillgängligheten skulle medföra att informationen man hittar är sann.
Den som hellre söker sig till mindre tillförlitliga internetsajter i jakt på så
mycket information som möjligt glömmer att det är journalisterna som har som huvudsaklig
uppgift att berätta det som allmänheten har rätt till och behöver veta. Där
dyker ytterligare ett problem upp: hur definierar man allmänintresse?
Ofta tycker allmänheten själv att det är av vikt att man får veta namnet på en förövare samt motivbilden bakom ett mord. Enligt artikeln ”Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare” är det viktigare för befolkningen att namn publiceras än vad det är för journalisterna som har som uppgift att göra ett sådant övervägande. Kanske beror det på att allmänheten är nyfiken på så mycket detaljer som möjligt medan journalisterna, som oftast vet mer än oss andra, ser problematiken i att sprida sådana detaljer vidare. Särskilt problematiskt är det då en av principerna i ”Spelregler för press, radio och tv” säger att ”hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet”, det vill säga: det är journalistens ansvar om denne publicerar osant material eller material som åsamkar skada. Jag kanske dock har tolkat detta fel? Det skulle hur som helst vara en fullkomligt giltig anledning till att journalister ofta tvekar gällande namn och bild i situationer såsom mordet på den homosexuella mannen där de misstänktas religiösa tillhörighet möjligtvis kunde ha med motivbilden att göra och där personerna dessutom ännu bara var misstänkta.
”Spelregler för press, radio och tv” definierar inte en lag som journalister är tvungna att följa, men presenterar likväl principer som de ändå helst bör följa. Och faktum är att även om det var lag på att följa dessa regler skulle det vara omöjligt att definiera exakt vad man får och inte får publicera, såtillvida man inte exempelvis ändrade innebörden till att namn eller etnisk tillhörighet under inga som helst omständigheter fick avslöjas av journalistkåren. Så länge det skulle fortsätta stå att man inte ska framhäva personliga detaljer finns det ingen chans att alla skulle tolka det likadant, oavsett om det plötsligt blivit lag att följa dessa direktiv. Sammanfattningsvis handlar problematiken kring vad som ska publiceras delvis om att riktlinjerna är ganska generösa, tack vare eller på grund av – det beror på hur man väljer att se det – de generösa lagarna kring exempelvis tryckfrihet i Sverige.
Hur viktigt man anser det vara att följa direktiven skiljer sig dessutom uppenbarligen mellan olika medier. Aftonbladet avslöjar gärna så mycket som möjligt och chefredaktör Jan Helin säger i ”Medierna 090131” att anledningen till detta är att de vill minska risken för förutfattade meningar om fallet de skriver om. Risken är större att allmänheten på egen hand spekulerar och kopplar samman exempelvis etnisk och religiös tillhörighet med motivet om man som journalist inte talar om precis vad som framkommit. Enligt ”Spelregler för press, radio och tv” ska man dock avstå från att avslöja detaljer ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning” [min kursiv]. Det är därmed, enligt dessa riktlinjer och min egen ringa åsikt, svårt att motivera att folket behöver få veta identiteten på en misstänkt eller dömd brottsling, såtillvida denne inte löper amok genom landet och utgör en fara för allmänheten. Hänsynen till ”privatlivets helgd” ska finnas i första rummet, annars blir det offentliga rummet till en plats för smutskastning och råhet, med en överhängande risk för att oskyldiga råkar illa ut.
Helin får dessutom kritik av Arash Mokhtari från QR som undrar vad Aftonbladet egentligen bidragit med om detaljerna man publicerat visar sig vara irrelevanta. Helin svarar att man då i efterhand får visa medvetenhet om att man avslöjat och spekulerat för mycket, men att fördelarna ändå är fler än nackdelarna eftersom tigande eldar på fördomar; vet man att offret var homosexuell medan de misstänkta förövarna är medlem i en av alla religioner som inte godkänner homosexualitet skulle man visa en falsk bild av situationen om man undvek att berätta. Men bara för att man för stunden har en möjlig motivbild klar för sig, innebär det inte att den kommer visa sig vara sanningen i slutändan. Därför kan man hävda att det är irrelevant att berätta om etnisk eller religiös tillhörighet, så länge man inte kan slå fast att det verkligen har med saken att göra. Och även om det skulle ha med saken att göra kan man fortfarande hävda att det inte är av allmänintresse, då ingen människa består enbart av varken sin etniska eller religiösa tillhörighet. Det vill säga: hävdar, exempelvis, en omtyckt tidning att motivet till mordet på den homosexuella mannen är att gärningsmännen är fientligt inställda till homosexualitet på grund av att de är muslimer glömmer man att det mycket möjligt kan handla om något annat även om männen döms för brottet utifrån sådana grunder. I förlängningen är risken att man eldar på de fördomar som finns i samhället, och att komplexa situationer förminskas till att cirkulera enbart kring exempelvis kulturella olikheter människor emellan (såsom att de misstänkta är muslimer och offret inte).
Likt Mokhtaris nästa invändning instämmer jag i att journalisten åtminstone bör betänka vad som är relevant för tillfället, det vill säga publicera sådant som man ärligt kan stå för just då samt betänka vad som kan vara till mer skada än nytta. Exempelvis bör man, som det står i ”Spelregler för press, radio och tv”, tänka på ”att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.” Att avslöja en massa saker om en misstänkt innan denne ens varit delaktig i en rättegång skulle på sätt och vis vara att beteckna denne som skyldig. Också Börge Hellström och Agneta Lindblom Hulthén ställer sig i ”Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare” kritiska till publicering av misstänkta eller dömda brottslingars namn ens i preventivt syfte då journalisten tar på sig en annan roll än denne har, nämligen polisens eller domstolarnas roll; genom att avslöja namnet på en person riskerar denne att dömas på förhand och särskilt oroande är det om den utpekade visar sig vara oskyldig. Att Helin bestrider även detta med argumentet att man riskerar bli anklagad för att mörka är lite märkligt, då de flesta borde förstå att man som journalist inte vill gå ut med en uppgift om man inte har stöd för den eller för att man inte vill riskera att vilseleda allmänheten. Det bör snarare ses som positivt att en journalist avstår från att avslöja personliga uppgifter om en misstänkt av hänsyn till denne, och kanske framför allt de anhöriga som garanterat inte har med fallet att göra. Samtidigt är det ändå förståeligt att samhället reagerar efter att fällande dom klarlagts i ett mordfall med motiveringen att det är av vikt för folket att få veta identiteten på den dömde för att man vill ha ett ansikte på den person som gjort något hemskt, särskilt om offret var ett oskuldsfullt barn eftersom det väcker allra mest avsky. Å andra sidan kan detta behov av att få veta ibland handla mer om nyfikenhet och motvillig fascination hos allmänheten angående vad som rör sig i huvudet på någon som är kapabel att mörda ett barn, vilket onekligen gör det hela till en svår balansgång.
En viktig synpunkt som Helin framför är dock det här med monopol på offentligheten. Det är onekligen oroväckande att media inte längre kan vara säker på att vara först med bilder och information. Det blir nämligen enklare och enklare för privatpersoner att fabricera bevis (såsom i ett fall som tas upp i ”Medierna 090131” där någon förfalskat en dom) på grund av att spekulationer och fördomar driver dem till att döma ut andra. Här ser vi det öppna Sveriges baksida; illvilliga grupperingar kan enkelt sprida sina budskap på nätet och nå ut till exempelvis dem som är missnöjda med det media (inte) väljer att publicera. På så vis sprids en infektion i samhället, och resonemang kring publicering handlar efter hand långt ifrån om vad som är relevant för allmänheten att veta. Men hur var det nu man definierar relevansen?
Ofta tycker allmänheten själv att det är av vikt att man får veta namnet på en förövare samt motivbilden bakom ett mord. Enligt artikeln ”Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare” är det viktigare för befolkningen att namn publiceras än vad det är för journalisterna som har som uppgift att göra ett sådant övervägande. Kanske beror det på att allmänheten är nyfiken på så mycket detaljer som möjligt medan journalisterna, som oftast vet mer än oss andra, ser problematiken i att sprida sådana detaljer vidare. Särskilt problematiskt är det då en av principerna i ”Spelregler för press, radio och tv” säger att ”hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet”, det vill säga: det är journalistens ansvar om denne publicerar osant material eller material som åsamkar skada. Jag kanske dock har tolkat detta fel? Det skulle hur som helst vara en fullkomligt giltig anledning till att journalister ofta tvekar gällande namn och bild i situationer såsom mordet på den homosexuella mannen där de misstänktas religiösa tillhörighet möjligtvis kunde ha med motivbilden att göra och där personerna dessutom ännu bara var misstänkta.
”Spelregler för press, radio och tv” definierar inte en lag som journalister är tvungna att följa, men presenterar likväl principer som de ändå helst bör följa. Och faktum är att även om det var lag på att följa dessa regler skulle det vara omöjligt att definiera exakt vad man får och inte får publicera, såtillvida man inte exempelvis ändrade innebörden till att namn eller etnisk tillhörighet under inga som helst omständigheter fick avslöjas av journalistkåren. Så länge det skulle fortsätta stå att man inte ska framhäva personliga detaljer finns det ingen chans att alla skulle tolka det likadant, oavsett om det plötsligt blivit lag att följa dessa direktiv. Sammanfattningsvis handlar problematiken kring vad som ska publiceras delvis om att riktlinjerna är ganska generösa, tack vare eller på grund av – det beror på hur man väljer att se det – de generösa lagarna kring exempelvis tryckfrihet i Sverige.
Hur viktigt man anser det vara att följa direktiven skiljer sig dessutom uppenbarligen mellan olika medier. Aftonbladet avslöjar gärna så mycket som möjligt och chefredaktör Jan Helin säger i ”Medierna 090131” att anledningen till detta är att de vill minska risken för förutfattade meningar om fallet de skriver om. Risken är större att allmänheten på egen hand spekulerar och kopplar samman exempelvis etnisk och religiös tillhörighet med motivet om man som journalist inte talar om precis vad som framkommit. Enligt ”Spelregler för press, radio och tv” ska man dock avstå från att avslöja detaljer ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning” [min kursiv]. Det är därmed, enligt dessa riktlinjer och min egen ringa åsikt, svårt att motivera att folket behöver få veta identiteten på en misstänkt eller dömd brottsling, såtillvida denne inte löper amok genom landet och utgör en fara för allmänheten. Hänsynen till ”privatlivets helgd” ska finnas i första rummet, annars blir det offentliga rummet till en plats för smutskastning och råhet, med en överhängande risk för att oskyldiga råkar illa ut.
Helin får dessutom kritik av Arash Mokhtari från QR som undrar vad Aftonbladet egentligen bidragit med om detaljerna man publicerat visar sig vara irrelevanta. Helin svarar att man då i efterhand får visa medvetenhet om att man avslöjat och spekulerat för mycket, men att fördelarna ändå är fler än nackdelarna eftersom tigande eldar på fördomar; vet man att offret var homosexuell medan de misstänkta förövarna är medlem i en av alla religioner som inte godkänner homosexualitet skulle man visa en falsk bild av situationen om man undvek att berätta. Men bara för att man för stunden har en möjlig motivbild klar för sig, innebär det inte att den kommer visa sig vara sanningen i slutändan. Därför kan man hävda att det är irrelevant att berätta om etnisk eller religiös tillhörighet, så länge man inte kan slå fast att det verkligen har med saken att göra. Och även om det skulle ha med saken att göra kan man fortfarande hävda att det inte är av allmänintresse, då ingen människa består enbart av varken sin etniska eller religiösa tillhörighet. Det vill säga: hävdar, exempelvis, en omtyckt tidning att motivet till mordet på den homosexuella mannen är att gärningsmännen är fientligt inställda till homosexualitet på grund av att de är muslimer glömmer man att det mycket möjligt kan handla om något annat även om männen döms för brottet utifrån sådana grunder. I förlängningen är risken att man eldar på de fördomar som finns i samhället, och att komplexa situationer förminskas till att cirkulera enbart kring exempelvis kulturella olikheter människor emellan (såsom att de misstänkta är muslimer och offret inte).
Likt Mokhtaris nästa invändning instämmer jag i att journalisten åtminstone bör betänka vad som är relevant för tillfället, det vill säga publicera sådant som man ärligt kan stå för just då samt betänka vad som kan vara till mer skada än nytta. Exempelvis bör man, som det står i ”Spelregler för press, radio och tv”, tänka på ”att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.” Att avslöja en massa saker om en misstänkt innan denne ens varit delaktig i en rättegång skulle på sätt och vis vara att beteckna denne som skyldig. Också Börge Hellström och Agneta Lindblom Hulthén ställer sig i ”Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare” kritiska till publicering av misstänkta eller dömda brottslingars namn ens i preventivt syfte då journalisten tar på sig en annan roll än denne har, nämligen polisens eller domstolarnas roll; genom att avslöja namnet på en person riskerar denne att dömas på förhand och särskilt oroande är det om den utpekade visar sig vara oskyldig. Att Helin bestrider även detta med argumentet att man riskerar bli anklagad för att mörka är lite märkligt, då de flesta borde förstå att man som journalist inte vill gå ut med en uppgift om man inte har stöd för den eller för att man inte vill riskera att vilseleda allmänheten. Det bör snarare ses som positivt att en journalist avstår från att avslöja personliga uppgifter om en misstänkt av hänsyn till denne, och kanske framför allt de anhöriga som garanterat inte har med fallet att göra. Samtidigt är det ändå förståeligt att samhället reagerar efter att fällande dom klarlagts i ett mordfall med motiveringen att det är av vikt för folket att få veta identiteten på den dömde för att man vill ha ett ansikte på den person som gjort något hemskt, särskilt om offret var ett oskuldsfullt barn eftersom det väcker allra mest avsky. Å andra sidan kan detta behov av att få veta ibland handla mer om nyfikenhet och motvillig fascination hos allmänheten angående vad som rör sig i huvudet på någon som är kapabel att mörda ett barn, vilket onekligen gör det hela till en svår balansgång.
En viktig synpunkt som Helin framför är dock det här med monopol på offentligheten. Det är onekligen oroväckande att media inte längre kan vara säker på att vara först med bilder och information. Det blir nämligen enklare och enklare för privatpersoner att fabricera bevis (såsom i ett fall som tas upp i ”Medierna 090131” där någon förfalskat en dom) på grund av att spekulationer och fördomar driver dem till att döma ut andra. Här ser vi det öppna Sveriges baksida; illvilliga grupperingar kan enkelt sprida sina budskap på nätet och nå ut till exempelvis dem som är missnöjda med det media (inte) väljer att publicera. På så vis sprids en infektion i samhället, och resonemang kring publicering handlar efter hand långt ifrån om vad som är relevant för allmänheten att veta. Men hur var det nu man definierar relevansen?
Källor:
Allmänhetens Pressombudsman. http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio
Journalistförbundet. https://www.sjf.se/yrkesfragor/etik/spelregler-for-press-radio-och-tv
SvD. “Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare”. 20080415
Sveriges Radio. “Medierna 090131”. http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795
Allmänhetens Pressombudsman. http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio
Journalistförbundet. https://www.sjf.se/yrkesfragor/etik/spelregler-for-press-radio-och-tv
SvD. “Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare”. 20080415
Sveriges Radio. “Medierna 090131”. http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795
