Blogg D: Elements of Journalism

Relationen mellan gammelmedierna och de sociala medierna ser jag som en skillnad i mängden information samt i möjligheten till personligt urval. I radio, tv och tidningar kan man inte läsa mer om det man tycker är intressant eller sålla bort det man är ointresserad av på samma sätt som på Internet. Dessutom når information ut till befolkningen snabbare via kanaler på sociala medier än via papperstidningar.

Bill Kovach och Tom Rosenstiel tar i The Elements of Journalism: What Newspeople Should Know and the Public Should Expect upp ett antal kriterier för god journalistik:

Journalism’s first obligation is to the truth.
Its first loyalty is to citizens.
Its essence is a discipline of verification.
Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
It must serve as an independent monitor of power.
It must provide a forum for public criticism and compromise.
It must strive to make the significant interesting and relevant.
It must keep the news comprehensive and in proportion.
Its practitioners have an obligation to exercise their personal conscience.
Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news. (s. 5-6)

Synen på vad som är bra journalistik har inte ändrats genom åren. Varför skulle vi då vilja förändra något som fungerar, tänker kanske vissa journalister. Förnyelse och utveckling innebär dock inte att man måste frångå principerna för god journalistik. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Martin Jönsson följande: ”Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna.” Då många journalister tycks sakna självkritik kanske de inte är lämpade att ensamma avgöra vad som är god journalistik. När de väljer att betrakta den traditionella journalistiken som överlägsen den typ av nyhetsförmedling som framkommit i och med den tekniska utvecklingen, tappar de kontakten med mycket av sin publik. Eftersom syftet är att förmedla information och nyheter till befolkningen, varför inte på allvar bjuda in just befolkningen till en öppen diskussion, särskilt nu när Internet erbjuder sådana goda möjligheter till kommunikation? Vi tjänar alla på att den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen kompletteras av befolkningens reaktioner och reflektioner, då det underlättar för en nyanserad granskning av samhället.

Vidare hävdar Kovach och Rosenstiel att ”[t]he notion that the only authentic approach to information is through opinion is appealing to some people because it requires no professional discipline or technique or even idealism”. (s. 129) Detta sammanfattar väl dagens mediasamhälle där sociala medier inrymmer just en plats för åsiktsbaserad informationsförmedling. Mycket av det som sker på sociala medier, såsom Twitter, eller i kommentarsfält på tidningars hemsidor bör man ta med en nypa salt. Det kan handla om människor som inte i första hand vill bidra med något till en diskussion, utan mest bara tar chansen att få lite uppmärksamhet. Där sprids skvaller, osanningar och hot. På en plats där i princip vem som helst kan få sin röst hörd är det svårt att tala om objektivitet och sällan även om journalism på samma villkor som gammelmedierna. Det finns inte samma etiska riktlinjer att förhålla sig till.

Ett relativt aktuellt exempel på problematiken inom sociala medier är de personer som med illvilliga syften utnyttjat uppmärksamheten som Missing People Sweden tilldragit sig. Organisationen ”är en ideell förening som hjälper polis och anhöriga med att arrangera skallgångar när personer försvinner spårlöst”. (http://missingpeople.se/om-oss/) I januari kunde man läsa om hur ”[s]ociala medier missbrukas” i och med att Facebook utnyttjades för att sprida falska efterlysningar, såsom då en pappa med besöksförbud efterlyste sin son som levde under skyddad identitet. (http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/falska-efterlysningar-florerar-pa-natet) Det går oerhört snabbt att dela vidare en länk till sina Facebookvänner och i detta fall kunde det handla om kränkning av personlig integritet och utgöra ett hot mot rättssäkerheten. Sociala medier kan enkelt missbrukas, även då de som sprider vidare information gör det av välvilja. Idag gäller det att vara ännu mer noggrann med källkritik, då just källhänvisningarna på sidor som Facebook ofta är få.

Å andra sidan erbjuder sociala medier en positiv möjlighet för journalistkåren att läsa av stämningar, att plocka upp det som för tillfället tycks intressera och engagera befolkningen. Sociala medier kan betraktas som vattenytan, det vill säga en plats där händelser kan presenteras, diskuteras och ventileras. Journalisternas uppgift är att dyka ner på djupet och ytterligare iaktta, förklara och problematisera. Detta har de förvisso alltid gjort på ett eller annat sätt, men det förefaller ännu viktigare idag när allt fler tävlar om att framföra sina åsikter och när personlig propaganda ofta maskeras bakom en tillsynes neutral yta. Ser man till de två första kriterierna för god journalistik handlar det om att journalisterna måste ta sitt ansvar som sanningsförmedlare gentemot befolkningen; de måste synas och höras lika mycket samt vara aktiva i samma forum som de som försöker vilseleda sin omgivning. Det måste gå att lita på att det alltid finns någon som granskar styrande makten, som ifrågasätter felaktigheter och vars huvudsakliga syfte sedan är att förmedla en så nyanserad bild som möjligt utan att själv ta ställning.

Samtidigt finns det ingen skildring som kan vara helt objektiv, något som Kovach och Rosenstiel diskuterar i bland annat kapitlet ”Journalism of Verification”. Alla färgas vi av tidigare upplevelser och personliga åsikter. När det kommer till kritan handlar det väl om att en bra journalist aldrig ska prioritera sina ståndpunkter framför nyheten denne förmedlar. Å andra sidan bör denne, när det är nödvändigt att visa visst personligt engagemang (såsom vid en nära och intim skildring av någon som råkat ut för en olycka), vara tydlig och ärlig med sitt ställningstagande. Om människor känner sig förda bakom ljuset kanske de slutar lita på journalisterna.

Förhållandet mellan gammelmedierna och sociala medier kan problematiseras ytterligare. Kovach och Rosenstiel tar upp att journalisterna på Fox News utger sig för att bedriva journalistik som är ”Fair and Balanced”, när de i själva verket propagerar för konservativa värderingar genom att exempelvis marknadsföra högersinnade politiker. Medan journalistkåren sneglar skeptiskt på sociala medier och deras alltmer betydande roll i samhället, är det ett medium av mer traditionell art som öppet bryter mot kriterierna om att oberoende och självständigt granska alla typer av styrande makter. Kovach och Rosenstiel menar att denna typ av journalistik som Fox News bedriver fokuserar på att bekräfta och stärka ”the preconceptions of the audience, not on being a watchdog of the powerful”. (s. 128) Detta handlingssätt tillfredsställer säkert den del av befolkningen som håller med, eller som enkelt tar till sig åsikter som förmedlas. Vissa matas helst med information istället för att själva behöva ta ställning. Kanske beror det på lathet, kanske på okunskap eller möjligen på att man sedan länge lärt sig att lita på traditionella medier.

I själva verket befinner sig ett sådant medium som Fox News på samma nivå som de bloggar och sociala forum där skribenterna är öppna med sitt ställningstagande, med skillnaden att Fox News hör till gammelmedierna och därmed kan njuta av kvalitetsstämpeln som den traditionella typen av journalistik fortfarande tilldelas. Det ses helt enkelt som mer tillförlitligt när de aktiva består av journalister än vanliga medborgare, vilket är problematiskt då det handlar om personer som uttrycker sina ståndpunkter på likvärdiga sätt. Journalisterna har dock, till skillnad från övriga skribenter, gemensamma etiska riktlinjer att rätta sig efter. Därmed är det dessa som ska ifrågasättas i första hand, snarare än personer verksamma inom sociala medier; journalister som exempelvis öppet tar ställning i frågor utgör ett större hot mot den goda journalistiken eftersom de bryter mot de kriterier de borde förhålla sig till.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har valt att läsa både Catrine och rättvisan av Hanna Olsson och Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, helt enkelt för att rättsfall fascinerar mig.

Medan jag läste, det vill säga innan jag visste vad vi förväntades skriva om, markerade jag meningar och stycken där författaren tar upp massmedias roll i det aktuella ämnet. Jag tycker nämligen att det är väldigt viktigt att diskutera just detta när det gäller litteratur som skildrar rättsfall med hjälp av en blandning av journalistik och fiktion.

Hanna Olsson tar upp att media tycks ha haft stor påverkan på själva utfallet i rättsprocessen och att man även flyttade fokus från offret, som utsattes för något ofattbart, till att sympatisera med de misstänkta. Tidningarna inriktade sig på Catrine da Costas narkotikaberoende och prostitution, och hennes familj uppfattade det ”som om hon inte hade något värde” som människa: ”Systern försökte förklara hur de anhöriga led av kvällstidningarnas sätt att skriva och använda bilder. Journalisten förstod inte vad systern menade och rådde henne att söka psykiatrisk hjälp.” De misstänkta gärningspersonerna skildrades å andra sidan ofta med sympati. Senare skriver Olsson om hur nämndemännen uttalade sig i media om fallet och de anklagade. Plötsligt verkar media anse att journalisterna bör beundras för att ha avslöjat nämndemännen (som hade tystnadsplikt), och som följd blir de misstänkta gärningspersonerna ”enligt massmedia offer för rättsröta”. Olsson menar att det ”finns ett dolt mönster [i] hur den högre instansen slår ut den lägre och hur den högre instansens skäl för sitt beslut inte diskuteras offentligt”. Man kan säga att det är detta resonemang som genomsyrar texten; Olsson anser att offret, som varken i livet eller efter döden hade makt att försvara sig, trycks ned av de högre (mansdominerade) samhällsskikten och att ”det är massmedia som avgör […] den allmänna uppfattningen”.

Vidare nämner Gellert Tamas att svenska tidningars näst vanligaste ämne under nittiotalet var att sammankoppla invandrare med kriminalitet, trots att de allra flesta invandrare inte begått ett enda brott. Man skrev artiklar om invandrare, men lät sällan de inblandade själva komma till tals. Tamas menar att det därmed inte var så konstigt att befolkningen fick en negativ bild av invandrare och flyktingar. Senare tar han upp hur en tysk undersökning fastslagit att medias skapande av begrepp såsom ”flyktinginvasion”, och politikernas nyttjande av dessa uttryck, har en avgörande roll i att främlingsfientligt våld trappas upp i samhället.

Men också dessa två böcker i sig måste tas med i bedömningen av den betydelse som media har i samhället. I artikeln på Gradvall.se tar man upp hur rapporterna från Hiroshima respektive Rwanda till stor del bidrog till att omvärlden uppmärksammade de båda händelserna. Denna typ av litteratur, där författaren lyfter fram ofta obekväma detaljer, manar människor att sätta sig in i det som skett; man ser inte längre bara ett krig eller ett mord, man ser personerna som faktiskt har drabbats. Författaren till sådana böcker innehar makten att styra en verklig historia dit han eller hon vill. De gånger då denne lyckas hålla sig nära sanningen och samtidigt berättar på ett effektfullt sätt, är detta inflytande positivt.

 Å andra sidan kan en roman som sägs skildra verkligheten, men som förvanskat och spätt på sanningen, komma att ge allmänheten en felaktig bild av det som hänt. Med andra ord är det problematiskt om författaren inte är tillräckligt tydlig med bokens sanningshalt. Lasermannen skildrar främlingsfientlighetens Sverige och Tamas har därmed möjligheten att påverka sina läsare till självreflektion och att ge en bild av ett Sverige vi aldrig bör återgå till. Tamas är själv medveten om detta då han i noterna skriver följande: ”I ett så stort källmaterial spelar självklart författaren en stor roll vid urval och gestaltning av materialet. Boken Lasermannen utger sig inte för att tillhandahålla en allenarådande sanning, snarare utgör boken en av många berättelser om Sverige och dess historia i det sena 1900-talet.” Hanna Olsson ville med sin Catrine och rättvisan ”belysa rättsprocessen” kring mordet på Catrine da Costa; hon ville åskådliggöra det förtryck som drabbar utsatta kvinnor till och med från människor i det rättsamhälle som ska skydda dem. I slutändan är det upp till den som läser dessa böcker att behålla sitt kritiska tänkande och inte ta allt för sanning.

Nu till det som vi är menade att diskutera i detta inlägg.

“New Journalism” beskrivs på Gradvall.se som journalism som ”reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Utifrån dessa kriterier betraktar jag båda romanerna som litterär journalistik, då författarna använder den skönlitterära formen för att presentera verklighetsbaserat material som de tagit fram genom research och intervjuer. Journalistisk litteratur ser jag å andra sidan som en icke-sann historia som berättas med journalistiska metoder och termer (till exempel i form av ett reportage), och som kanske utger sig för att skildra verkligheten till större del än den gör. Men jag kanske har fel.

Tamas menar att hans berättelse ”försöker, så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende”. I Lasermannen får man, i form av kursiverade avsnitt, bland annat betrakta gärningsmannen John Ausonius inifrån. Tamas har genom intervjuer fått svar på hur Ausonius tänkte och kände i olika situationer, men istället för att presentera materialet enligt fråga-svar-metoden återger Tamas det som om läsaren befinner sig i Ausonius huvud. Bakom texten ligger alltså journalistiskt arbete i form av intervjuer och research, medan berättelsen sedan formats likt en roman. Man kan till och med hävda att den är uppbyggd lite som en dramafilm, där man stundom får följa förövaren och i andra stunder polisen som jagade honom. Berättelsen hoppar i tiden för att långsamt fylla i luckorna kring John Ausonius så att läsaren får känslan av att lära känna honom, scen för scen.

Olsson har å sin sida valt att presentera sin historia enligt ett kronologiskt mönster då hennes huvudfokus är att skildra en rättsprocess vari hon funnit många brister. Till skillnad från Lasermannen finns här inget jag-perspektiv, förutom vid citering. På så vis skapas heller inte samma filmiska känsla när man läser Catrine och rättvisan. Jag ser det som att Olsson medvetet valt att till största del hålla sig ifrån det alltför skönlitterära berättandet just för att läsaren hela tiden ska påminnas om att historien bakom är verklig, samt att man klart ska uppfatta Olssons kritik av rättsförloppet. Det avslutande kapitlet skiljer sig dock från mängden genom att Olsson lägger an ett mer personligt språk. Hon vill avsluta med att lyfta fram sin främsta kritik, nämligen att det allra viktigaste kom i skymundan under rättegångsprocessen: kvinnan, offret, personen Catrine da Costa.

Det positiva med sådan här journalistik är hur mycket mer av en verklig händelse man kan delge läsaren; författaren har möjligheten att fördjupa sig i bakgrunder, kringhändelser samt en mängd individers personliga erfarenheter och iakttagelser. Viktigt i detta sammanhang är självklart även språket som författaren använder för att åskadliggöra sin berättelse. Skillnaden jämfört med exempelvis en nyhetsartikel är att man i en roman kan hänge sig åt ett betydligt mer fritt språk för att göra det hela mer verkligt och intressant för läsaren. Olsson skriver i förordet om hur hon slitits mellan att oftast ”underkasta sig [rättsskeendets] språk” med medicinska och juridiska termer, och att i ett par kapitel frångå det ”dokumentära återgivandet” för att istället skriva mer fritt. Tamas, å andra sidan, kommenterar inte det språk han nyttjat. Han medger dock att vissa muntliga citat har ändrats för att ”bättre passa den skrivna prosan, sakinnehållet har dock inte påverkats eller förändrats”. Kanske beror dessa skillnader i deras förhållande till språket på att Tamas till en större del blandar in personliga upplevelser och därmed tar för givet att läsaren förstår varför han valt det språk han gjort. Olsson, å andra sidan, kände sig tvungen att i förordet motivera sitt ämne (rättsprocessen) och därmed även att förklara att språket ofta behövde vara ganska torftigt för att passa ämnet.

Författarna återger de källor de hämtat information ifrån, vilket är centralt för att romaner som befinner sig i gränslandet mellan fakta och fiktion ska fungera. Båda har granskat uttalanden, rättsdokument och massmediala diskussioner. I artikeln på Gradvall.se kan man läsa om hur envisa korrekturläsare funnit att de ”friheter Capote hade tagit sig gällde skrivsättet, inte faktakollen”. Man kan alltså komma undan med att detaljrikt beskriva hur en person tänkt och känt utifrån ett jag-perspektiv, och marknadsföra det som sanningen, om man tagit del av och skildrar personens egen berättelse. Tamas nämner exempelvis i noterna att han fick låna en dagbok av en polisman.

I en sådan här typ av journalistisk text är berättelsen i centrum. Samtidigt får inte målande beskrivningar överglänsa relationen till fakta eftersom historien bygger på verkliga händelser. Å andra sidan kan man inte ställa samma källkritiska krav som på en nyhetsartikel, där hela berättandet kretsar kring fakta som ska kunna verifieras. Visar sig källorna till artikeln vara otillförlitliga eller icke-existerande, faller ofta hela argumentationen. På samma gång ska man kräva att vilket författare som helst som angivit källor till sin argumentation ska kunna styrka dessa. Dessutom har den journalist som anammat den skönlitterära formen ingen dispens att fly undan krav på etik. Exempelvis får man inte kränka någon, vilket ibland är en risk om privatpersoner nämns vid sina riktiga namn. Både Tamas och Olsson använder sig ofta av pseudonymer texterna igenom, vilket jag inte tycker minskar på berättelsernas effekt utan snarare visar på integritet och att de tar sina journalistroller på allvar.

Journalistik i litterär form kan dock ibland vara aningen svårdefinierad. I anslutning till debatten om Gömda fann jag på publicistklubben.se nämligen följande: ”Ann-Marie Skarp menade att hon hela tiden, från första början, sett de här böckerna som romaner och därmed är det ointressant med sanningshalten i dem.” Ligger det helt hos läsaren att avgöra hur relevant det är att vara källkritisk baserat på ens förväntningar inför läsningen? Spelar författarens intentioner och argument ingen roll? Ska en journalistisk text i skönlitterär form automatiskt undkomma kritik angående hur verklighetstrogen den är just därför att den bär en sådan mantel? Däri tycker jag problemet med denna typ av journalistik bottnar. Det verkar vara problematiskt att särskilja sådana texter från ”vanlig” skönlitteratur, såtillvida författaren inte hjälpt till genom att klargöra sina intentioner (såsom Tamas, och indirekt även Olsson, gjorde). Debatten kring en verklighetsbaserad roman riskerar snarare centrera kring om man alls bör kritiskt granska materialet, än till vilken grad. I mina ögon bör man alltid undersöka sådant som sägs spegla verkligheten på ett eller annat sätt. Kanske har det i slutändan att göra med att blandningen av journalistik och skönlitterärt berättande gör det svårt att avgöra precis vad i historien som är sant och inte.

Källor:
Gradvall.se. http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55
Olsson, Hanna. Catrine och rättvisan. Carlssons bokförlag, 1990
Publicistklubben. http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/
Sundelin, Anders. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du
Tamas, Gellert. Lasermannen: En berättelse om Sverige. Ordfront förlag, 2002

Blogg B: Etik i medierna

Journalister ska förmedla sanningsenlig information av allmänintresse. Detta blir problematiskt då de tar ställning – och det kan man faktiskt säga att de på sätt och vis gör redan när de väljer vinkel inför publicering. Det är onekligen så att de val en journalist gör gällande vad som offentliggörs kan ha stor betydelse. Sällan kan man dock helt välja bort att skriva om exempelvis mordfall för att på så vis undvika problem, då behovet att få veta hemska saker som hänt är djupt rotat hos allmänheten. Det är inte lätt.

I ”Medierna 090131” problematiserar man medias förhållande till offentligheten på internet. Aftonbladets Jan Helin menar att om man som journalist avstår från att avslöja hela sanningen kan man bli anklagad för att mörka, vilket i sin tur leder till att människor söker sig till källor på internet som avslöjar mer men som kanske också far med osanning. Det är en viktig synpunkt, men samtidigt har varje individ en skyldighet att själv vara källkritisk. Det verkar som att många sammankopplar den enkelhet med vilken man kan få information på nätet med att just den tillgängligheten skulle medföra att informationen man hittar är sann. Den som hellre söker sig till mindre tillförlitliga internetsajter i jakt på så mycket information som möjligt glömmer att det är journalisterna som har som huvudsaklig uppgift att berätta det som allmänheten har rätt till och behöver veta. Där dyker ytterligare ett problem upp: hur definierar man allmänintresse?
                      Ofta tycker allmänheten själv att det är av vikt att man får veta namnet på en förövare samt motivbilden bakom ett mord. Enligt artikeln ”Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare” är det viktigare för befolkningen att namn publiceras än vad det är för journalisterna som har som uppgift att göra ett sådant övervägande. Kanske beror det på att allmänheten är nyfiken på så mycket detaljer som möjligt medan journalisterna, som oftast vet mer än oss andra, ser problematiken i att sprida sådana detaljer vidare. Särskilt problematiskt är det då en av principerna i ”Spelregler för press, radio och tv” säger att ”hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet”, det vill säga: det är journalistens ansvar om denne publicerar osant material eller material som åsamkar skada. Jag kanske dock har tolkat detta fel? Det skulle hur som helst vara en fullkomligt giltig anledning till att journalister ofta tvekar gällande namn och bild i situationer såsom mordet på den homosexuella mannen där de misstänktas religiösa tillhörighet möjligtvis kunde ha med motivbilden att göra och där personerna dessutom ännu bara var misstänkta.
                      ”Spelregler för press, radio och tv” definierar inte en lag som journalister är tvungna att följa, men presenterar likväl principer som de ändå helst bör följa. Och faktum är att även om det var lag på att följa dessa regler skulle det vara omöjligt att definiera exakt vad man får och inte får publicera, såtillvida man inte exempelvis ändrade innebörden till att namn eller etnisk tillhörighet under inga som helst omständigheter fick avslöjas av journalistkåren. Så länge det skulle fortsätta stå att man inte ska framhäva personliga detaljer finns det ingen chans att alla skulle tolka det likadant, oavsett om det plötsligt blivit lag att följa dessa direktiv. Sammanfattningsvis handlar problematiken kring vad som ska publiceras delvis om att riktlinjerna är ganska generösa, tack vare eller på grund av – det beror på hur man väljer att se det – de generösa lagarna kring exempelvis tryckfrihet i Sverige.
                      Hur viktigt man anser det vara att följa direktiven skiljer sig dessutom uppenbarligen mellan olika medier. Aftonbladet avslöjar gärna så mycket som möjligt och chefredaktör Jan Helin säger i ”Medierna 090131” att anledningen till detta är att de vill minska risken för förutfattade meningar om fallet de skriver om. Risken är större att allmänheten på egen hand spekulerar och kopplar samman exempelvis etnisk och religiös tillhörighet med motivet om man som journalist inte talar om precis vad som framkommit. Enligt ”Spelregler för press, radio och tv” ska man dock avstå från att avslöja detaljer ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning” [min kursiv]. Det är därmed, enligt dessa riktlinjer och min egen ringa åsikt, svårt att motivera att folket behöver få veta identiteten på en misstänkt eller dömd brottsling, såtillvida denne inte löper amok genom landet och utgör en fara för allmänheten. Hänsynen till ”privatlivets helgd” ska finnas i första rummet, annars blir det offentliga rummet till en plats för smutskastning och råhet, med en överhängande risk för att oskyldiga råkar illa ut.
                      Helin får dessutom kritik av Arash Mokhtari från QR som undrar vad Aftonbladet egentligen bidragit med om detaljerna man publicerat visar sig vara irrelevanta. Helin svarar att man då i efterhand får visa medvetenhet om att man avslöjat och spekulerat för mycket, men att fördelarna ändå är fler än nackdelarna eftersom tigande eldar på fördomar; vet man att offret var homosexuell medan de misstänkta förövarna är medlem i en av alla religioner som inte godkänner homosexualitet skulle man visa en falsk bild av situationen om man undvek att berätta. Men bara för att man för stunden har en möjlig motivbild klar för sig, innebär det inte att den kommer visa sig vara sanningen i slutändan. Därför kan man hävda att det är irrelevant att berätta om etnisk eller religiös tillhörighet, så länge man inte kan slå fast att det verkligen har med saken att göra. Och även om det skulle ha med saken att göra kan man fortfarande hävda att det inte är av allmänintresse, då ingen människa består enbart av varken sin etniska eller religiösa tillhörighet. Det vill säga: hävdar, exempelvis, en omtyckt tidning att motivet till mordet på den homosexuella mannen är att gärningsmännen är fientligt inställda till homosexualitet på grund av att de är muslimer glömmer man att det mycket möjligt kan handla om något annat även om männen döms för brottet utifrån sådana grunder. I förlängningen är risken att man eldar på de fördomar som finns i samhället, och att komplexa situationer förminskas till att cirkulera enbart kring exempelvis kulturella olikheter människor emellan (såsom att de misstänkta är muslimer och offret inte).
                      Likt Mokhtaris nästa invändning instämmer jag i att journalisten åtminstone bör betänka vad som är relevant för tillfället, det vill säga publicera sådant som man ärligt kan stå för just då samt betänka vad som kan vara till mer skada än nytta. Exempelvis bör man, som det står i ”Spelregler för press, radio och tv”, tänka på ”att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.” Att avslöja en massa saker om en misstänkt innan denne ens varit delaktig i en rättegång skulle på sätt och vis vara att beteckna denne som skyldig. Också Börge Hellström och Agneta Lindblom Hulthén ställer sig i ”Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare” kritiska till publicering av misstänkta eller dömda brottslingars namn ens i preventivt syfte då journalisten tar på sig en annan roll än denne har, nämligen polisens eller domstolarnas roll; genom att avslöja namnet på en person riskerar denne att dömas på förhand och särskilt oroande är det om den utpekade visar sig vara oskyldig. Att Helin bestrider även detta med argumentet att man riskerar bli anklagad för att mörka är lite märkligt, då de flesta borde förstå att man som journalist inte vill gå ut med en uppgift om man inte har stöd för den eller för att man inte vill riskera att vilseleda allmänheten. Det bör snarare ses som positivt att en journalist avstår från att avslöja personliga uppgifter om en misstänkt av hänsyn till denne, och kanske framför allt de anhöriga som garanterat inte har med fallet att göra. Samtidigt är det ändå förståeligt att samhället reagerar efter att fällande dom klarlagts i ett mordfall med motiveringen att det är av vikt för folket att få veta identiteten på den dömde för att man vill ha ett ansikte på den person som gjort något hemskt, särskilt om offret var ett oskuldsfullt barn eftersom det väcker allra mest avsky. Å andra sidan kan detta behov av att få veta ibland handla mer om nyfikenhet och motvillig fascination hos allmänheten angående vad som rör sig i huvudet på någon som är kapabel att mörda ett barn, vilket onekligen gör det hela till en svår balansgång.
                      En viktig synpunkt som Helin framför är dock det här med monopol på offentligheten. Det är onekligen oroväckande att media inte längre kan vara säker på att vara först med bilder och information. Det blir nämligen enklare och enklare för privatpersoner att fabricera bevis (såsom i ett fall som tas upp i ”Medierna 090131” där någon förfalskat en dom) på grund av att spekulationer och fördomar driver dem till att döma ut andra. Här ser vi det öppna Sveriges baksida; illvilliga grupperingar kan enkelt sprida sina budskap på nätet och nå ut till exempelvis dem som är missnöjda med det media (inte) väljer att publicera. På så vis sprids en infektion i samhället, och resonemang kring publicering handlar efter hand långt ifrån om vad som är relevant för allmänheten att veta. Men hur var det nu man definierar relevansen?

Källor:
Allmänhetens Pressombudsman. http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio
Journalistförbundet. https://www.sjf.se/yrkesfragor/etik/spelregler-for-press-radio-och-tv
SvD. “Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare”. 20080415
Sveriges Radio. “Medierna 090131”. http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795

Blogg A: Nyhetsvärdering

I anslutning till avslöjandet om att påven Benedictus XVI avgår publicerade Aftonbladet på sin webbsida den 11 februari ett bildspel bestående av 22 fotografier (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16219629.ab). En bild visar påven i ”ett par eleganta röda skinnskor”, en annan visar honom i en ”konstfullt utsmyckad” hatt. Det finns till och med ett par bilder där han bär en hatt som liknar jultomtens mössa. På besök i Mexiko bär han sombrero, passande nog. Det finns bilder där han läser tidning, vinkar, kliar sig på näsan, twittrar, åker bil, ringer i en klocka och slutligen en där han träffar Fidel Castro.

DN.se publicerade den 14 februari en artikel med rubriken ”Kulting på hjul vinner hjärtan” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/kulting-pa-hjul-vinner-hjartan). Den lilla grisen Chris P Bacon, vars svaga bakben bärs upp av en rullstol, är i centrum i en Youtube-video som gjort snabb succé. Veterinären Len Lucero byggde själv rullstolen så att kultingen skulle kunna röra sig lättare. Det berättas att Chris P Bacon snart gör tv-debut, att man planerar att tillverka t-shirtar med texten ”I love Chris P Bacon” och att Lucero bara sover ett fåtal timmar per natt på grund av den mediala uppmärksamheten. Lucero menar att hans syfte inte är att tjäna pengar på grisen, utan att kultingen ska fungera som glädjespridare.

Artikeln ”Yvonne Ryding utsatt för bostadsbluff”, även den på DN.se, publicerades den 13 februari (http://www.dn.se/nyheter/sverige/yvonne-ryding-utsatt-for-bostadsbluff). Det framkommer hur Ryding, programledare och före detta miss Universum, i sin blogg skildrat hur hon blivit lurad av en person som sade sig hyra ut en lägenhet i andra hand men som stulit någons identitet och försvunnit med Rydings, och 13 andra personers, depositionspengar. Det nämns dessutom att flera personer tidigare drabbats på liknande sätt och att det hålls ett par rättegångar nu i februari gällande unga personer som snärjts att betala för falska lägenhetskontrakt.

Reflektion kring varför just dessa publicerats som nyheter:

Johansson (2008) lyfter fram två grundläggande föreställningar i samband med nyhetsvärdering, nämligen vad man tror att publiken vill ha (intresse) samt vad man anser att publiken bör vara intresserad av och vad den bör få, eller inte bör få, veta (normativt). Han menar att dessa turas om att vara av största vikt vid nyhetsurval. Exempelvis är publikintresset oftast mer centralt hos kvällspressen, då syftet är att attrahera läsare för att på så sätt sälja fler lösnummer. Detta kontrasteras till dagstidningarna som riktar sig till prenumeranter och därmed oftare väljer att fokusera på vad man tycker att publiken bör ta del av. De nyheter jag valt att studera är alla hämtade från tidningarnas webbsidor och man kan konstatera att visst, bildspelet på Aftonbladets hemsida motsvarar väl kvällspressens tendens att fokusera på vad man tror att publiken är intresserad av att se. Men även de båda artiklarna på dagstidningen DNs hemsida tycks vinklade mot publikintresse. Jag antar att DN på webben är mindre fokuserade på vad publiken bör vara intresserad av eftersom nyheterna där ständigt uppdateras samt är gratis att ta del av; på webben läser man senaste nytt och för att locka fler besökare har man kanske valt att vara mer lättillgänglig än i papperstidningen, där man istället tar upp det som värderas högre ur normativ synvinkel då tidningen läses av prenumeranter med vissa förväntningar på innehåll och kvalitet. Häger (2009) framhåller att nyheter ska vara lättbegripliga och menar att identifikation är centralt, det vill säga: en nyhet som handlar om människor eller djur engagerar, särskilt om det finns bilder som gör det hela verkligt. Båda artiklarna på DN.se anspelar på läsarens önskan att identifiera sig med det som berättas och båda använder bilder för att illustrera händelserna.

                      Johansson (2008) nämner att en nyhet ska avvika från förväntningar samt från publikens egen situation. Samtidigt ska läsaren kunna identifiera sig med det som hänt vilket innebär att närheten till den egna kulturen och geografiska platsen blir viktig. Att påven väljer att avgå är sannerligen något som avviker från vad man förväntar sig. Han är dock inte en person som vi i Sverige med lätthet identifierar oss med, dels på grund av den geografiska distansen men också skillnaden i levnadssätt och kultur. Aftonbladet har därför valt att fokusera sin nyhetsskildring på det som är lätt att ta till sig, nämligen att påven ibland bär färgglada hattar och skor samt att han faktiskt kliar sig på näsan som vilken vanlig människa som helst. Tidningen har även tidigare publicerat en liknande artikel, nämligen ”Nu har han två roliga hattar” den 25 mars förra året (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14578148.ab). För Aftonbladet tycks det centrala i nyhetsvärderingen vara att fokusera på små detaljer, på det som bryter mot normer eller på det som framstår som sensationellt, spännande eller roligt, snarare än att skriva om sådant som de tror läsarna skulle bli förvirrade eller uttråkade av att läsa.

                      Gällande artikeln om bostadsbluff har DN valt att vinkla det så att fokus hamnar på en för publiken känd person som drabbats. Johansson (2008) menar att det är vanligt att vinkla en nyhet så att det skildrar exempelvis en tvist eller en känd politiker, samt att en dramatisk historia som involverar viktiga personer är mer trolig att publiceras än en som utbildar läsaren på något sätt eller som leder till insikt. Tidningen har alltså valt att lyfta fram problemet med falska lägenhetskontrakt när ett bekant ansikte berörts; utan Yvonne Ryding hade själva händelsen behövt vara betydligt mer häpnadsväckande eller hemsk för att tänkas fånga läsarens blick lika snabbt. Även på mediekompass.se nämns det att det är av betydelse om en nyhet exempelvis centrerar kring en offentlig person eller ”den lilla människans kamp mot makten”, om den avslöjar ett samhällsproblem eller skildrar ett lagbrott. Genom att Ryding får agera ansiktet utåt som utsatt för ett brott som även flertalet andra drabbats av lever artikeln upp till just dessa riktlinjer för vad som blir en nyhet. Vidare skriver Häger (2009) gällande vikt att om en nyhet berör bara ett fåtal personer, måste det som hänt förefalla uppseendeväckande och allmängiltigt i publikens ögon. Just det faktum att Ryding, en känd person som just på grund av sitt kändisskap lockar läsare, drabbats av samma sak som ett antal ”vanliga” medborgare ökar chansen att läsaren identifierar sig med och intresserar sig för att läsa om det som hänt. Läsare tycks vilja ta del av berättelser om kändisar som råkar illa ut eller klantar sig på samma sätt som vem som helst. Häger (2009) nämner också att människor gärna läser om obehagliga saker helt enkelt därför att man känner en trygghet i att det som hänt har drabbat någon annan och inte en själv. I detta fall kan det nog kännas skönt för läsaren att veta att det flotta kändislivet kanske inte är så glamouröst trots allt.

                      Som tidigare nämnts engagerar den nyhet som handlar om djur just för att det är så lätt för läsaren att ta det till sig på ett känslomässigt plan. I samband med artikeln om kultingen med bakben i rullstol presenterar DN också Youtube-videon som är bakgrunden till att händelsen blev värderad som viktig nog att publiceras som en nyhet. Häger (2009) menar att en nyhet ska vara oväntad men samtidigt ändå behandla eller anknyta till något som redan är bekant. Youtube är ett välkänt fenomen, liksom att det där finns mängder med klipp på djur som är söta eller gör skojiga saker. Genom att DN valt att skriva om just detta fall signalerar man till läsaren att det här är ett särskilt ovanligt djur som är värt att uppmärksamma. Så, även om detta är en oskyldig och lättbegriplig nyhet i jämförelse med exempelvis en invecklad politisk händelse har man på sätt och vis inte bara publicerat en nyhet som man tror intresserar publiken, utan också något man anser att publiken bör ta del av. Häger (2009) nämner också termen ”snackis” och syftar på en mindre viktig nyhet som är till för att spridas kring fikabord. Denna nyhet känns som en typisk sådan just tack vare sin lättbegriplighet och oskyldighet. Artikeln reflekterar dessutom dagens samhällsklimat, dels genom att en berättelse om en liten gris blivit en nyhet, och dels genom att man i texten berättar att kultingen snart kommer göra tv-framträdande och tillägnas t-shirtar med tryck. Idag är det inte ovanligt att personer blir världskända över en natt tack vare att många sett deras klipp på Youtube och det är tydligt att medier, däribland dagstidningar såsom DN, spelar en viktig roll i detta genom att inför folket värdera det som en nyhet.

Källor:

Häger, Björn. Reporter. En grundbok i journalistik. Norstedts, 2009

Johansson, Bengt. Vid nyhetsdesken. En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner. Demokratiinstitutet, 2008

Mediekompass. http://www.mediekompass.se/mediekunskap/pa-tidningen/nyhetsvaerdering

Madeleine Söderberg