Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har valt att läsa både Catrine och rättvisan av Hanna Olsson och Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, helt enkelt för att rättsfall fascinerar mig.

Medan jag läste, det vill säga innan jag visste vad vi förväntades skriva om, markerade jag meningar och stycken där författaren tar upp massmedias roll i det aktuella ämnet. Jag tycker nämligen att det är väldigt viktigt att diskutera just detta när det gäller litteratur som skildrar rättsfall med hjälp av en blandning av journalistik och fiktion.

Hanna Olsson tar upp att media tycks ha haft stor påverkan på själva utfallet i rättsprocessen och att man även flyttade fokus från offret, som utsattes för något ofattbart, till att sympatisera med de misstänkta. Tidningarna inriktade sig på Catrine da Costas narkotikaberoende och prostitution, och hennes familj uppfattade det ”som om hon inte hade något värde” som människa: ”Systern försökte förklara hur de anhöriga led av kvällstidningarnas sätt att skriva och använda bilder. Journalisten förstod inte vad systern menade och rådde henne att söka psykiatrisk hjälp.” De misstänkta gärningspersonerna skildrades å andra sidan ofta med sympati. Senare skriver Olsson om hur nämndemännen uttalade sig i media om fallet och de anklagade. Plötsligt verkar media anse att journalisterna bör beundras för att ha avslöjat nämndemännen (som hade tystnadsplikt), och som följd blir de misstänkta gärningspersonerna ”enligt massmedia offer för rättsröta”. Olsson menar att det ”finns ett dolt mönster [i] hur den högre instansen slår ut den lägre och hur den högre instansens skäl för sitt beslut inte diskuteras offentligt”. Man kan säga att det är detta resonemang som genomsyrar texten; Olsson anser att offret, som varken i livet eller efter döden hade makt att försvara sig, trycks ned av de högre (mansdominerade) samhällsskikten och att ”det är massmedia som avgör […] den allmänna uppfattningen”.

Vidare nämner Gellert Tamas att svenska tidningars näst vanligaste ämne under nittiotalet var att sammankoppla invandrare med kriminalitet, trots att de allra flesta invandrare inte begått ett enda brott. Man skrev artiklar om invandrare, men lät sällan de inblandade själva komma till tals. Tamas menar att det därmed inte var så konstigt att befolkningen fick en negativ bild av invandrare och flyktingar. Senare tar han upp hur en tysk undersökning fastslagit att medias skapande av begrepp såsom ”flyktinginvasion”, och politikernas nyttjande av dessa uttryck, har en avgörande roll i att främlingsfientligt våld trappas upp i samhället.

Men också dessa två böcker i sig måste tas med i bedömningen av den betydelse som media har i samhället. I artikeln på Gradvall.se tar man upp hur rapporterna från Hiroshima respektive Rwanda till stor del bidrog till att omvärlden uppmärksammade de båda händelserna. Denna typ av litteratur, där författaren lyfter fram ofta obekväma detaljer, manar människor att sätta sig in i det som skett; man ser inte längre bara ett krig eller ett mord, man ser personerna som faktiskt har drabbats. Författaren till sådana böcker innehar makten att styra en verklig historia dit han eller hon vill. De gånger då denne lyckas hålla sig nära sanningen och samtidigt berättar på ett effektfullt sätt, är detta inflytande positivt.

 Å andra sidan kan en roman som sägs skildra verkligheten, men som förvanskat och spätt på sanningen, komma att ge allmänheten en felaktig bild av det som hänt. Med andra ord är det problematiskt om författaren inte är tillräckligt tydlig med bokens sanningshalt. Lasermannen skildrar främlingsfientlighetens Sverige och Tamas har därmed möjligheten att påverka sina läsare till självreflektion och att ge en bild av ett Sverige vi aldrig bör återgå till. Tamas är själv medveten om detta då han i noterna skriver följande: ”I ett så stort källmaterial spelar självklart författaren en stor roll vid urval och gestaltning av materialet. Boken Lasermannen utger sig inte för att tillhandahålla en allenarådande sanning, snarare utgör boken en av många berättelser om Sverige och dess historia i det sena 1900-talet.” Hanna Olsson ville med sin Catrine och rättvisan ”belysa rättsprocessen” kring mordet på Catrine da Costa; hon ville åskådliggöra det förtryck som drabbar utsatta kvinnor till och med från människor i det rättsamhälle som ska skydda dem. I slutändan är det upp till den som läser dessa böcker att behålla sitt kritiska tänkande och inte ta allt för sanning.

Nu till det som vi är menade att diskutera i detta inlägg.

“New Journalism” beskrivs på Gradvall.se som journalism som ”reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Utifrån dessa kriterier betraktar jag båda romanerna som litterär journalistik, då författarna använder den skönlitterära formen för att presentera verklighetsbaserat material som de tagit fram genom research och intervjuer. Journalistisk litteratur ser jag å andra sidan som en icke-sann historia som berättas med journalistiska metoder och termer (till exempel i form av ett reportage), och som kanske utger sig för att skildra verkligheten till större del än den gör. Men jag kanske har fel.

Tamas menar att hans berättelse ”försöker, så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende”. I Lasermannen får man, i form av kursiverade avsnitt, bland annat betrakta gärningsmannen John Ausonius inifrån. Tamas har genom intervjuer fått svar på hur Ausonius tänkte och kände i olika situationer, men istället för att presentera materialet enligt fråga-svar-metoden återger Tamas det som om läsaren befinner sig i Ausonius huvud. Bakom texten ligger alltså journalistiskt arbete i form av intervjuer och research, medan berättelsen sedan formats likt en roman. Man kan till och med hävda att den är uppbyggd lite som en dramafilm, där man stundom får följa förövaren och i andra stunder polisen som jagade honom. Berättelsen hoppar i tiden för att långsamt fylla i luckorna kring John Ausonius så att läsaren får känslan av att lära känna honom, scen för scen.

Olsson har å sin sida valt att presentera sin historia enligt ett kronologiskt mönster då hennes huvudfokus är att skildra en rättsprocess vari hon funnit många brister. Till skillnad från Lasermannen finns här inget jag-perspektiv, förutom vid citering. På så vis skapas heller inte samma filmiska känsla när man läser Catrine och rättvisan. Jag ser det som att Olsson medvetet valt att till största del hålla sig ifrån det alltför skönlitterära berättandet just för att läsaren hela tiden ska påminnas om att historien bakom är verklig, samt att man klart ska uppfatta Olssons kritik av rättsförloppet. Det avslutande kapitlet skiljer sig dock från mängden genom att Olsson lägger an ett mer personligt språk. Hon vill avsluta med att lyfta fram sin främsta kritik, nämligen att det allra viktigaste kom i skymundan under rättegångsprocessen: kvinnan, offret, personen Catrine da Costa.

Det positiva med sådan här journalistik är hur mycket mer av en verklig händelse man kan delge läsaren; författaren har möjligheten att fördjupa sig i bakgrunder, kringhändelser samt en mängd individers personliga erfarenheter och iakttagelser. Viktigt i detta sammanhang är självklart även språket som författaren använder för att åskadliggöra sin berättelse. Skillnaden jämfört med exempelvis en nyhetsartikel är att man i en roman kan hänge sig åt ett betydligt mer fritt språk för att göra det hela mer verkligt och intressant för läsaren. Olsson skriver i förordet om hur hon slitits mellan att oftast ”underkasta sig [rättsskeendets] språk” med medicinska och juridiska termer, och att i ett par kapitel frångå det ”dokumentära återgivandet” för att istället skriva mer fritt. Tamas, å andra sidan, kommenterar inte det språk han nyttjat. Han medger dock att vissa muntliga citat har ändrats för att ”bättre passa den skrivna prosan, sakinnehållet har dock inte påverkats eller förändrats”. Kanske beror dessa skillnader i deras förhållande till språket på att Tamas till en större del blandar in personliga upplevelser och därmed tar för givet att läsaren förstår varför han valt det språk han gjort. Olsson, å andra sidan, kände sig tvungen att i förordet motivera sitt ämne (rättsprocessen) och därmed även att förklara att språket ofta behövde vara ganska torftigt för att passa ämnet.

Författarna återger de källor de hämtat information ifrån, vilket är centralt för att romaner som befinner sig i gränslandet mellan fakta och fiktion ska fungera. Båda har granskat uttalanden, rättsdokument och massmediala diskussioner. I artikeln på Gradvall.se kan man läsa om hur envisa korrekturläsare funnit att de ”friheter Capote hade tagit sig gällde skrivsättet, inte faktakollen”. Man kan alltså komma undan med att detaljrikt beskriva hur en person tänkt och känt utifrån ett jag-perspektiv, och marknadsföra det som sanningen, om man tagit del av och skildrar personens egen berättelse. Tamas nämner exempelvis i noterna att han fick låna en dagbok av en polisman.

I en sådan här typ av journalistisk text är berättelsen i centrum. Samtidigt får inte målande beskrivningar överglänsa relationen till fakta eftersom historien bygger på verkliga händelser. Å andra sidan kan man inte ställa samma källkritiska krav som på en nyhetsartikel, där hela berättandet kretsar kring fakta som ska kunna verifieras. Visar sig källorna till artikeln vara otillförlitliga eller icke-existerande, faller ofta hela argumentationen. På samma gång ska man kräva att vilket författare som helst som angivit källor till sin argumentation ska kunna styrka dessa. Dessutom har den journalist som anammat den skönlitterära formen ingen dispens att fly undan krav på etik. Exempelvis får man inte kränka någon, vilket ibland är en risk om privatpersoner nämns vid sina riktiga namn. Både Tamas och Olsson använder sig ofta av pseudonymer texterna igenom, vilket jag inte tycker minskar på berättelsernas effekt utan snarare visar på integritet och att de tar sina journalistroller på allvar.

Journalistik i litterär form kan dock ibland vara aningen svårdefinierad. I anslutning till debatten om Gömda fann jag på publicistklubben.se nämligen följande: ”Ann-Marie Skarp menade att hon hela tiden, från första början, sett de här böckerna som romaner och därmed är det ointressant med sanningshalten i dem.” Ligger det helt hos läsaren att avgöra hur relevant det är att vara källkritisk baserat på ens förväntningar inför läsningen? Spelar författarens intentioner och argument ingen roll? Ska en journalistisk text i skönlitterär form automatiskt undkomma kritik angående hur verklighetstrogen den är just därför att den bär en sådan mantel? Däri tycker jag problemet med denna typ av journalistik bottnar. Det verkar vara problematiskt att särskilja sådana texter från ”vanlig” skönlitteratur, såtillvida författaren inte hjälpt till genom att klargöra sina intentioner (såsom Tamas, och indirekt även Olsson, gjorde). Debatten kring en verklighetsbaserad roman riskerar snarare centrera kring om man alls bör kritiskt granska materialet, än till vilken grad. I mina ögon bör man alltid undersöka sådant som sägs spegla verkligheten på ett eller annat sätt. Kanske har det i slutändan att göra med att blandningen av journalistik och skönlitterärt berättande gör det svårt att avgöra precis vad i historien som är sant och inte.

Källor:
Gradvall.se. http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55
Olsson, Hanna. Catrine och rättvisan. Carlssons bokförlag, 1990
Publicistklubben. http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/
Sundelin, Anders. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du
Tamas, Gellert. Lasermannen: En berättelse om Sverige. Ordfront förlag, 2002